6 jan 2002.
Till debattred för ev. publicering (sänd till Lj, HT, GD, DD)

I en debattartikel i denna tidning den 16 nov. 2001 under rubriken "Vem gillar en holk?" beskrev jag skogsbrukets katastrofala effekter för hålbyggarna. För femtio eller hundra år sedan fanns mycket mer gammal skog och grova gamla träd. Hackspettarna hittade lättare lämpliga stammar för bobygge. De som utnyttjade hackspettarnas begagnade bohål, t.ex. mesar, flugsnappare, ugglor, knipor och fladdermöss, hade mycket att välja på. Den som har varit i en urskog vet att bohålen där är hundrafalt fler än i en modern produktionsskog. I dag har de flesta hålbyggare svårigheter att hitta boplats och skydd mot vinterkylan.
Slagugglans naturliga val är "skorstenar", rester av gamla ihåliga tallstammar, som är öppna uppåt. De har uppkommit genom att en tall under flera hundra år har bearbetats av talltickan, som rötar kärnveden, och av spillkråkan, som har hackat sig in till denna lätt bearbetade ved. Vid någon storm har sedan stammen brutits i nivå med bohålet. Den kvarstående stumpen är visserligen död, men blir stående kvar i flera hundra år eftersom tallveden är så motståndskraftig mot röta, särskilt om tallen under sin livstid har varit med om några bränder, som lockar fram kåda i splintveden.
Eftersom sådana skorstenar inte längre nybildas och de kvarvarande så småningom förstörs i samband med avverkningar eller gradvis vittrar ned, är slagugglan nu inom stora delar av sitt utbredningsområde hänvisad till andra boplatser. Avbrutna aspar kan fungera som ersättning, men de är också för få och de står kortare tid. Personer som vill värna om de stora ugglornas överlevnad sätter upp holkar. Inom stora delar av Norrland är slagugglan nu hänvisad till dessa holkar.
Hur bekostas då dessa holkar? Enligt vår erfarenhet är det åtminstone i Gästrikland, i Hälsingland och i Norrbotten ideellt arbetande naturvårdare som själva bekostar tillverkning, uppsättning och skötsel av holkar. Många arbetstimmar går åt och bilresorna ut i skogens alla avkrokar är långa.
Markägaren har ansvaret för naturvården på sin mark. Har markägarna undersökt vilka kostnader som är förenade med omfattande holkskötsel? Har man jämfört dessa kostnader med det bortfall av intäkter som skulle uppkomma om man valde en mer naturlig väg för bevarande av hålbyggarna, att lämna en större andel gamla träd kvar i skogen? Vi tror att det i längden skulle visa sig vara billigare att spara ett tillräckligt antal gamla träd. Det är ett omfattande rekonstruktionsarbete som den svenska skogsnäringen har framför sig om den ska lyckas bevara arter som slagugglan och många andra hålbyggare. Vill markägarna ta ansvar för detta?

Anders Delin, Kulgatan 40, 81171 Järbo, 0290-70821, Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen , koordinator i Nätverket för Naturvård i Svensk Skog

Kommentar
Se även manus från Sune Östlund i brevpärm 6 jan. 2002.