Ger Naturskyddsföreningen upp Norrlands skogsland?

3 okt. 2001.

Efter att 1-2 okt. ha besökt Steve Daurer i Arvidsjaur och Björn Mildh i Piteå i deras hemmaskogar, och efter att ha pratat med Ture Lehto från Tärendö, Pajala, som gjorde videofilm, men som också har lång och djupgående erfarenhet från skogen i sina hemmatrakter, måste man ställa frågan om Naturskyddsföreningen har givit upp försvaret av de sista gammelskogarna i norra Norrlands inland. Eftersom det är lika glest med ideella naturvårdare i stora delar av Norrland, t.ex. även i Härjedalen, är fältet över större delen av Norrland fritt för skogsägarna att exploatera de sista resterna av gammelskog.

De mycket få personer, som arbetar med frågan, har stor sakkunskap, stor uthållighet och en offervilja som är långt större än rimligt, men de är mycket få och kämpar emot en kompakt övermakt, bestående av bolagen, övriga markägare och skogsvårdsorganisationen. De har otillräckligt stöd av en lokalbefolkning som nog uppskattar deras arbete men inte vågar öppna munnen på grund av sitt beroende av skogsägarna i fråga om jakt, fiske och vedtäkt. Det är korrekt att beskriva samhället i Arvidsjaur som en bolagets diktatur, som ingen slipper undan och ingen rår på. Om flera ideella naturvårdare efter ett eller annat decenniums kamp har givit upp och nu bara sarkastiskt noterar den fortsatta skövlingen, så är jag inte ett dugg förvånad. Det finns gränser för vad en människa kan stå ut med. Även om ingen har blivit kroppsligen skadad kan livet bli mycket tungt för individ och familj när motståndaren har ett så totalt övertag.

Om jag möjligen före resan trodde att det fanns något mer kvar av gammelskog i Arvidsjaur och Piteå än i de trakter jag känner bäst, Gästrikland och Hälsingland, så har jag nu efteråt intrycket att det är lika lite kvar och att det som är kvar är i ett mycket sämre läge på grund av den nästan totala bristen på förståelse för naturvård och på grund av myndigheternas sämre grepp om frågan. Endast Länsstyrelsen är på naturvårdens sida, och har fortfarande begränsade resurser.

# Vid en diskussion mellan SNF och SVS i Arvidsjaur sommaren 2000 sade en skogsvårdskonsulent: "Om vi vill ha ett nyttigt skogsbruk i Sverige då måste vi avverka all skog, även urskog. Och har vi då avverkat allt som finns då drar vi till Ryssland och om 40-50 år kan vi återkomma till Norrland och börja om igen, så enkelt är det". Övriga närvarande tjänstemän instämde (Steve Daurer).
Ovanstående är ett av exemplen i exempelsamlingen. Det jag har sett och hört 1-2 okt. ger mig intrycket att detta inte bara är prat, utan att man faktiskt också menar att i handling verkställa denna princip. Naturligtvis är det bolagen och övriga skogsägare som verkställer, men i dessa trakter är SVS skogsägarnas lydiga redskap eller sympatisörer, så det spelar inte någon roll om det är den ena eller andra parten som yttrar sig.

Jag har gått en dag i Storberget och Färskberget tillsammans med Steve och sett den skog, utan spår av tidigare skogsbruk, som Assi fortsätter att deklarera att man tänker avverka. Det är visserligen inte äldre träd där än omkring 200 år, eftersom skogen tydligen har kommit upp efter en ovanligt hård brand, som inget virke klarade sig igenom, men åldern är alldeles tillräcklig och artinnehållet så stort, att det inte råder någon tvekan om att skogen bör undantas från avverkning, vilket Länsstyrelsens tjänstemän vid besök förra veckan också höll med om.

Ständigt ser Steve nya hyggen i de äldsta kvarvarande skogarna i Arvidsjaur, skogar i åldersklasser över 140 år. Steve har gått i samtliga Assis skogar i kommunen, och eftersom bolaget äger tre fjärdedelar av skogen, betyder det att han mycket god överblick över läget. När han säger att de sista resterna av äldre skog nu försvinner i snabb takt är det mer trovärdigt än någon annan utsaga om detta problem.

I Arvidsjaur nedom fjällskogsgränsen och i Piteå är andelen skyddad skog i samma storleksordning som i övriga Sverige, under en procent. För Piteå gäller siffran 0,4 %. Även i Piteå pågår plundringen av de sista gammelskogarna med samma intensitet. Björn Mildh har god överblick. Länsstyrelsen och kommunen är ambitiösa när det gäller reservatbildning, men hinner inte alls med.

Alla vi fyra besökte den 2 oktober Rosforsskogen i Piteå kommun, som är ett 1000 ha stort område med ovanligt höga naturvärden för att vara så nära kusten. Flyktiga och mycket ofullständiga (t.ex. saknas fullständigt uppgifter om mossor och insekter) inventeringsrapporter har summerat trettio rödlistade arter, knutna till tall, gran, asp, sälg, rönn, gråal och björk. Trehundra hektar ("Lustgården") har blivit naturreservat, men resterande 700 ha har lika höga naturvärden. Assi är starkt medveten om detta och har fått kritik på sig för avverkningsplanerna i området, men har sista veckan i september ändå startat avverkning av 20 ha. På den avverkade ytan fann vi de rödlistade arterna stiftgelélav (Collema furfuraceum) och småflikig brosklav (Ramalina sinensis) samt signalarterna lunglav (Lobaria pulmonaria) och gullgröppa (Pseudomeruleus aureus). Björn Mildh, som känner Assi mycket väl efter några år av hård konfrontation, är övertygad om att bolaget kommer att fullfölja avverkningen av de 700 hektaren inom kort.

Jag citerar Anders Gustafsson i Arvidsjaur 25 sept. 2001:

"Det hela hänger ihop med att de stora bolagen under en lång tid med sitt stora markinnehav har kunnat hota människor till tystnad. Det har också att göra med att vi här uppe är få och utspridda. Enskilda människor har genom årens lopp blivit och blir fortfarande hotade om man lägger sig i avverkningsplaner."

"Gång på gång får jag höra hur jaktlag inte törs säga sin mening över den skeva åldersfördelningen över jätteområden. (bara plant, om det nu växer alls)
För någon vecka sedan fick jag veta att ett större jaktlag som snart inte har någon tjäderskog kvar inte törs säga vad man tycker för rädslan att förlora jakträtt på marken.
Gång på gång ringer bybor och vill ha hjälp med idiotiska avverkningar.
Mitt svar är att dom måste ställa sig upp och vara med.
Det vågar man inte för risken att förlora fiske, ved, jakt mm."

"I Storavan skulle fiskevårdsföreningen, SCA och jag träffas inför ett möte om huruvida man skulle avverka Krutaholmen i sjön. En helt unik holme som jag hade förmånen att besöka innan den avverkades och brändes. Vi skulle också protestera mot att man avverkade öarna kala ända ner till vattnet. Det slutade med att jag och SCA var de enda som kom. Fiskevårdsföreningen blev rädd att förlora fiskerätten."

"Assi Domän här kommer inte att backa. Man kommer att köra över alla även om man gör det på lång sikt. Det är helt enkelt deras strategi, att se till att människor säger : - Det är ingen ide. Ingen ide att bråka. Jag arbetat själv åt Domänverket. Man har lyckats till hundra procent.
Skogsbolagen har lyckats få oss, FSC, SGS ja alla att följa med i deras upplägg."

"Det är så synd om skogsbolagen. Dom har så lite avverkningsbar skog kvar här, oj oj oj så synd det är om dom. Dom måste bara få avverka resten."

Ovanstående lägesbeskrivning är mycket levande efter mitt besök i Arvidsjaur och Piteå. Den är för mig helt trovärdig. Varför ställer jag frågan om Naturskyddsföreningen har givit upp försvaret av gammelskogarna i inre Norrland? Naturligtvis därför att de ideella naturvårdskämpar som representerar föreningen där inte har en chans att klara av det de har föresatt sig utan massivt stöd från andra delar av föreningen, andra kretsar och länsförbund, riksstyrelsen, kansliet etc. Detta stöd är i dag inte tillräckligt. Frågan har extra stor betydelse just nu, eftersom det till största delen handlar om FSC-certifierad skog, som på detta sätt skövlas, i strid med FSC-kriterierna. Det är t.ex. för mig i dag helt uppenbart att AssiDomän genast måste fråntas sitt FSC-certifikat. Alla andra skogsaktiva medlemmar i Naturskyddsföreningen som reser till den aktuella delen av Sverige kommer raskt att upptäcka samma sak.

Anders Delin