Föreläsning vid Hälsinge Akademis symposium under rubriken "Finns Hälsingland?" 28 april 2001.

Finns Hälsingland?
För länge sedan var det lättare att svara ja på frågan. Man hässjade höet (bild Hässja). I byn fick man klara sig på långmjölk hela sommaren eftersom djuren var på skogen (bild Fäbodjänta). Man tillbringade många veckor på myrslåtter och sparade höet på myrhässjor till vintern (bild Myrhässja). Brödet gjordes av kornmjöl (bild Korn). Man plockade lingon på brännan. Man rötade sitt lin i linsänken (bild Linsänke). Man sågade plankor i små sågar i bäckarna. Man använde lokala material i hantverket (bild Ljusstakar med fiskgjusfötter). Landskapets kultur och karaktär var starkt knutna till näringar och arbete, som före industrialiseringen var djupt rotade i de lokala naturförhållandena.
Hälsingland hade förstås mycket gemensamt med angränsande landskap. På dialekten hörde man dock från vilken socken en person kom. Buketten av hälsingedialekter avgjorde väl allra tydligast var Hälsinglands gränser skulle dras.
En del av de gamla hälsingska särdragen utvecklades under inflytande av präster och annat lärt folk från fjärran orter (bild Broman), men allra mest var det naturen, klimatet, jordmånen, den lokala floran och faunan som formade landskapet (bild Odlingszoner). Klimatet är i SO som Uppsalas, i NV som Haparandas.
Ytligt och från ovan är Hälsingland blånande berg (bild Werner Sundblad). De har mjuka former och är nästan över allt skogklädda. Mellan dem glider eller forsar Ljusnan, Voxnan, Svågan och alla de tusentals mindre vattendragen (bild Ängerån).
I bergen och skogarna och vid forsarna finns också de mest hälsingska av alla landskapets växter. Några tycks ha hoppat från Finland över Bottenhavet och slagit sig ner bara i södra Norrland. Sötgräs (bild Sötgräs) har hoppat över till Gudbrandsdalen också och heter på norska huldregras. Det bor i blockmarker i skogen, långt från folk och betande djur. Glesgröe (bild Glesgröe) står med rötterna i vatten i sumpskogar intill bäckar. Skuggviol (bild Skuggviol) växer under hägg och ormbunkar vid forsar i åar och bäckar. Köseven (bild Köseven) kommer upp på älgtrampad mark, i gropar efter rotvälta granar och längs bäckstränder i mörk fuktig skog.
Dessa växter väljer de platser, som även jag helst går till. Det är skogen, , branterna, blockmarkerna och vattendragen. Där finns tak över huvudet nästan över allt. Utsikt och överblick finns om man är beredd att gå ett stycke uppåt bergen (bild Utsikt från Byberget). Källorna ligger tätt (bild Källa vid Lobåsberget). Små och stora strömmar rinner överallt i dalarna (bild Enan).

Exploatering.
Hälsingland är ett skogslandskap. Åttio procent av landytan täcks av skog. En stor del, troligen mer än hälften, var urskog ännu 1830 (bild Ensjölokarna). Då nådde timmerfronten (bild Timmerfronten) Hälsingland på sin väg norrut från Värmland.
I jakten på grovt sågbart talltimmer kammade sågverkspatronerna (bild Sågverkspatronerna) igenom 99,995 % av den hälsingska skogen (bild 99,995 %). Skogarna kring byarna och på sluttningarna ner emot älvarna var redan på 1830-talet ganska renrakade, men nu kom man runt till varenda avkrok och "hängde i krokig arm" och högg för att få med även de tallar som växte i branterna. Landskapet förvandlades. Skogarna utarmades.
Detta var vad man exploaterade. Det fanns kring hundra stora timmerträd per hektar (bild Tall Bodum). Ur Hälsingland flottades i storleksordningen 100 miljoner timmerstockar i första vändan. Därefter var hälsingeskogen fattig på grova träd. Efter andra vändan, då även massaved togs ut, blev det kalt (bild Kalhyggen).
Mindre delar av timret och välståndet kom hälsingarna till del. I de bördigaste trakterna med den högsta bondekulturen förmådde man behålla sin skog och använda den till att bygga hälsingegårdar (bild Östergården Söderala) och kyrkor (bild Trönö kyrka). Större delar flottades som timmer till sågarna vid kusten (bild Sågverk Ljusne) och rann som penningströmmar till Stockholm, t.ex. till Hallwylska palatset (bilder Hallwyl och Hallwylska palatset).
Nu finns 50 hektar kvar av urskogen, 25 i Hamra nationalpark och 25 i Ensjölokarna (bild Ensjölokarna). Hälsingland har krympt.
De strömmande vattnen har exploaterats nästan lika hårt (bild Karta vattenkraftverk). Mellan Järvsö och havet finns inte en meter naturlig älvstrand. Det finns bara torrlagda strömmar och korttidsregleringsmagasin.
Från början var elektriciteten ljusbringare och kraftverksbyggena välgärningar. När turen kom till Laforsen (bild Laforsen) blev det svårare. Albert Viksten (bild Albert Viksten) berördes djupt. Han älskade detta vattenfall och argumenterade ganska ensam emot utbyggnad, men fogade sig till sist inför tidsandans övermakt. Minimitappningen är noll (bild Flödesmätare). Forssträckan är långa tider helt torr (bild Torrfåran).
När turen 1971 var kommen till Mellanljusnan (bild Karta vattenkraftverk) tyckte många att det var nog (bild Kampen om Ljusnan). Harry Nylén ledde motståndet (bild Harry Nylén 1972) och vann till slut 1987 när Edänge kraftverk fick nej. Nu håller Mellanljusnan på att bli naturreservat (bild Mellanljusnan)
Även Hylströmmens kraftverk och Hylsjöns regleringsmagasin finns i långt gångna byggplaner (bild Karta vattenkraftverk), men Hylströmmen brusar ännu fritt, skyddad mot utbyggnad genom lag (bild Hylströmmen).
En gång fanns det hälsingska särdrag i näringarna och arbetet. På grund av industrialiseringen, radion och bilen suddades dessa särdrag ut. Inte ens jordbrukets metoder (bild Jordbrukslandskap Flästa) har nu för tiden något typiskt hälsingskt. Detsamma gäller skogsbruket och fisket. Det moderna näringslivet har nationaliserat och internationaliserat Hälsingland. Linet som spinns och vävs i Växbo är importerat. En av de förnämsta hälsingska jordbruksprodukterna är en Rocquefort-ost från Järvsö.

Karaktären delvis kvar i naturen.
Så återstår att se vad som möjligen lever kvar av det typiska i naturen, den som en gång i förhistorisk tid var den hälsingska kulturens vagga. Det industriella utnyttjandet av skog och vattenkraft har berövat oss urskogar och de flesta större vattenfall. Kanske finns ändå på marken något typiskt kvar.
Ett landskap som ligger inträngt mellan andra med likartad natur är naturligtvis en övergångszon som har mycket gemensamt med grannarna och inte så mycket som är unikt. Ett par år i slutet av 1980-talet kände vi till en blomväxt, som bara fanns hos oss, nämligen finnstarr (bild Finnstarr). Den hittades i Hassela av en botanist från Göteborg 1987. Ett par år senare hittades den också i Jämtland.
Sötgräset, glesgröet, skuggviolen och kösevenet är inte unikt hälsingska, men bidrar till landskapets karaktär. En ytterst sällsynt minimal mossa med det vackra namnet Scapania massalongi hittades 1877 av Eric Collinder från Arbrå på stranden av en å i Hedvigsfors i Bjuråker. Den växer fortfarande där, på en stock, och det är enda stället i Sverige.
Att vi alla har ett behov av att karaktärisera vår hembygd, att känna oss hemma, tar sig sådana uttryck som utnämnandet av landskapsarter bland djur och växter. Det började med ett brev från svenskamerikanen August Wickström 1908, med förslag att utse provinsblommor. Pressen samlade in åsikter från svenska folket, som för Hälsinglands del ville ha linblomman. Den känner alla och den har sin historiska roll. I botanistkretsar har vi valt en annan symbol, myskmåran, som hör hemma i skuggig skog nedom bergbranter (bild Myskmåra). Landskapsdjuret (bild Lodjursspår) hotas fortfarande av jakt, trots att det omfattas av EU:s habitatdirektiv och ingår i Natura 2000-nätverket. Hälsinglands fågel framför andra är slagugglan (bild Slaguggla). Landskapsfisk är id (bild Id) och landskapsfjäril svavelgul höfjäril (bild Svavelgul höfjäril). Övriga är björnmossa (bild Björnmossa), ringlav (bild Ringlav), blek taggsvamp (bild Blek taggsvamp) och mineralet dellenit (bild Berggrundskarta), som är resultatet av ett meteornedslag för miljontals år sedan. Det är det rödstreckade och svarta området som har denna glasartade svarta berggrund.
Kanske kan man också vid Sågstugan i Ljusne hitta något av landskapets själ. Där har en man under ett långt liv byggt upp ett utomhusmuseum, en kultplats, en tillflyktsort för de sista av urskogarnas väsen (bild Urskogsgubbe med flygande hår) och en vallfartsort för Ljusneborna.

Kolonin.
Finns Hälsingland? Hälsinglands karaktär lät sig inte exakt beskrivas för tvåhundra eller hundra år sedan, inte heller inom vilka gränser den fanns. Nuförtiden är Hälsinglands karaktär ändå mer diffus. Den lokala kulturen har till stor del ersatts av en nationell och internationell. En del av det särpräglat hälsingska finns kvar i naturen, trots att den är utarmad av skogsavverkningar, kraftverksbyggen, m.m. Utarmningen av Hälsinglands kultur och natur beror till stor del på den brutala exploatering av hälsingsk skog, vattenkraft och begåvning som söderut baserade ekonomiska intressen har genomfört. Pengar, folk och framtidstro har dränerats från kolonin Hälsingland.

Anders Delin, Kulgatan 40, 81171 Järbo, 0290-70821, Den här e-postadressen är skyddad från spamrobotar. Du måste tillåta Javascript för att visa e-postadressen , ordf. i Gävleborgs Botaniska Sällskap, ledare för Skogsgruppen i Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län och Naturskyddsföreningens Nationella Skogsnätverk

Källor
Brood, Charlie: Sveriges landskapsdjur.
Brusewitz, Gunnar: Våra landskapsdjur.
Holmberg, Pelle & Hallbert, Britt-Marie: Sveriges landskapssvampar.
Nilsson, Olle W. : Sveriges landskapsfiskar.
Thor, Göran, 2001: Landskapslavar, en ny version, Lavbulletinen 3/2001
Vegelius, Jan, 1981: Sveriges Landskapsblommor och deras historia, Rabén &Sjögren
Wibeck 1935: något år flottades i Sverige 175 millioner stockar.
Den virtuella floran: http://linnaeus.nrm.se/flora/welcome.html

Ytterligare teman.
Ovanåker centerpartistiskt, Ramsjö vänster.

"En utomståendes syn på Hälsingland" i STF årsbok 1923

Vad är karaktäristiskt? Språket! Dialekten försvinner (utom Ugganåkersmålet) Naturen! Bergen den vågiga bergkullterrängen. Det moderna: IT i Blekinge, Jamtli och Ljusberg i Jämtland..

Återvändarna till det gamla jordbrukslandskapet i Småland (Bråbygden? - var står det?)

Kringeltjärn, Östermyrorna, grafitbrytningen, dålig lönsamhet, öppna ny gruva i Gropabo.

Los, kobolt, nickel. Rikkärr.

En äkta stig V om Rossen.

Ytterhogdal, kolticka, liten kandelabersvamp.

Doftticka.

Mosippa, avsaknad av bränder.

Gröntjärn, strandflora.

Invandring av stormåra.

Stagg som indikator på gamla stigar.

Svarta råttan.

Insekter speciella för Hls?

Lo. Lojakt. Stefan Jonsson. Bergen.

Tälningsån = Hans Lidmans 'Svartån' (läs "Sländornas damm" i "Det nappar i Svartån", den är från Tälningsån). 10 ovanliga sländarter. Reliktbock. Gammal tallskog. Björn Mårtensson tar strid emot Korsnäs avverkning i omr. 3 års respit. 10 milj. Kr. Väglöst land. Även Storas angränsande mark på Rågatberget, N om Tälningsån intressant, med alsumpskog, sluttningsmyrar, talltorrakor. P-O. Hoffsten vet ingen insekt som finns bara i Hälsingland.

Hälsingmyllan. Linné: Lappländska resan.

Svågan vid Flotthöljan. Kurragömmamossa m.m. Utbyggnadshot.

Slaguggla, Åke Englund.

Ligusticum scoticum, Kerstin Cedergren.

Urskog, Samzelius.

De finska terrängtypsnamnen i Los-Hamra

Bäckeskogsvallen
En del vilda växter gynnas av människans uppodling av mark. När skogen röjs bort för att bereda plats för odling av t.ex. råg och rovor räcker markens näringsinnehåll bara för omkring två års odling. Därefter lät man marken växa igen med gräs och örter, de som fanns i fröbanken och sådana som infördes med folk och fä. Bland de vilda växter som då kom in var också låsbräkenarter, små oansenliga ormbunkar.
Låsbräkenarter fanns på de flesta fäbodvallar. När gräset inte längre skördades växte de igen, så småningom även med träd, och låsbräken och andra ängsväxter kom att föra en tynande tillvaro.
Maj Johansson i Bäckan i Ramsjö satte för tio år sedan igång med att slå gräset på Bäckeskogsvallen(bild), som hör till byn. Resultatet kom relativt snart, en kraftig ökning av antalet plantor av fyra låsbräkenarter. Hon lät då ta ner ett antal 60-åriga granar som hade kommit upp efter att driften på vallen upphörde (bild). Även på marken där de stod kommer nu fler och fler plantor av vanlig låsbräken, höstlåsbräken, rutlåsbräken och topplåsbräken. De två sista är riktiga rariteter (bild). Här på Bäckeskogsvallen finns de i hundratal. Möjligen är det landets rikaste lokal för dessa arter.

Glysisvallur.
Olof Johan Broman, präst i Hudiksvall 17.. - 17.., levde i Rudbecks storsvenska anda och såg sitt Hälsingland som de Elyseiska fälten. Hans beskrivning av Hälsinglands geografi, bebyggelse, naturförhållanden m.m. är ett storverk. När det efter tvåhundra år kom i tryck blev det fem tjocka volymer, en mer ingående landskapsskildring än vad man kan finna i de flesta andra landskap. Kapitlet om floran finns under rubriken "Chloris Helsingiae" och är en innehållsrik förteckning med kommentarer om användning m.m. Tyvärr var ju namnskicket på den tiden, före Linné, inkonsekvent och för oss sentida ibland förvirrande. Hans uppfattning om avgränsning av arter var också ofullgången. Han räknar t.ex. upp ….alar, medan vi nu vet att det finns bara två arter, klibbal och gråal, som ganska säkert var de enda även på hans tid.
Trots osäkerheten i tolkningen av många av hans namn har förteckningen ett stort intresse, som den första floran över Hälsingland.