Skogsbolagen kör sönder åkarna

Till Red. för ev. publicering 17 mars 2001.

Jan-Erik är femtioåtta år och har gått till familjeläkaren för att få hjälp. Han har en trygg familjebakgrund, fullt av vänner omkring sig och en stark fysik. Han är en av dem som engagerar sig - i hembygdsvård, i naturvård i skogen. Det är skogsnäringen som har tagit knäcken på honom.
Han klagar sin nöd för läkaren: Han och ett par syskon tog över ett litet åkeri efter fadern. Åkeriet har en timmerbil och kör åt bolagen. Han kör virke från avverkningsplatser i Dalarna, Gästrikland och Hälsingland till industrierna i Norrsundet, Gävle och Skutskär. Körningarna organiseras av Skogsåkarna i Sandviken.
Jan-Eriks lilla bolag har en anställd för att bilen ska kunna gå i två skift, utom på lördagar och söndagar. Tillsammans ska de under ett år köra 1000 vändor, i alla väder utom under tjällossningen. Många gånger är vägen oplogad eller hal och ogrusad.


Pressen är stor. Bilarna jagar varandra. Bolagsstyrelserna jagar pengar. Man vill minimera lagren och i stället satsa på "just in time". "Lagret" finns dels vid kanten av skogsbilvägen, dels som last på en timmerbil på väg. Alla som har kört på en skogsbilväg vet att det inte är så lätt att passa tiden. Det kan vara långt till mötesplats, svårt att backa med släp eller halt på vägen.


Det är 120 timmerbilar som nästan ständigt rullar under Skogsåkarnas dirigentpinne. Alla är lika stressade. Som om det inte räckte kommer ständigt nya krav på rationalisering. Nu ska tio bilar bort. De kvarvarande ska klara samma jobb. Skogsåkarna hotar med uteblivna köruppdrag. Ändå värre: ersättningen till de anslutna åkarna sänks ständigt genom att bolagen pressar priserna.


Jan-Erik berättar för läkaren att han har arbetat så där drygt 45 timmar per vecka i flera decennier. Arbetstiden har varit förlagd till alla timmar på dygnet från 0345 till 2400. Varannan vecka har han gått upp kl 0300, varannan kl 1200. Med åren har det blivit allt svårare att orka med skiftarbetet. Det ständiga jäktet, att ibland köra för fort, att aldrig få ta tillräckliga pauser (inte ens de av lagen krävda), att arbeta ensam i mörker och svåra förhållanden, att ibland inte kunna sova på dagen för att orka arbeta på natten, har gjort att han inte längre mår bra. Han beskriver att han ibland får bröstsmärtor som strålar upp emot käkarna. Han känner ingen timmerbilschaufför som har arbetat till vanlig pensionstid. Alla har blivit sjuka dessförinnan. Han säger: "Jag har inte lust att köra ihjäl någon därför att jag får en hjärtattack", men tänker naturligtvis också en del på sig och sin fru.


Hans åkeribolag har inte givit något överskott att dela ut till ägarna. Han och den anställde chauffören har tagit ut en bruttoårslön på 245 000 kronor. Åkeriet och bilen har lågt värde i dag då Skogsåkarna tvingar fram en minskning av antalet bilar. "Kanske kunde man sälja den till Ryssland". I varje fall har Jan-Erik fått nog. Denna eländiga hetsjakt orkar han inte längre med. Vad ska familjläkaren göra med Jan-Eriks problem?
Problemet är i grunden inte medicinskt utan handlar om ojämlika förhållanden på arbetsmarknaden. Normalt finns två parter i förhandlingar om priser och arbetsvillkor. Här finns bara en. De flesta som äger eller kör timmerbil är inte organiserade och kan därför inte med enad front förbättra sina villkor genom förhandlingar.
I brist på organiserat motstånd är de slavar under skogsbolagen. Deras situation är lika usel som de entreprenörers som kör processorer och skotare i skogen. De är slavar under en penninghungrig bolagsstyrelse, med ledamöter som unnar sig själva hur höga arvoden och avgångsvederlag som helst, medan de driver entreprenörer och timmeråkare till vansinnets, hjärtinfarktens eller ruinens brant.


Skogsbolagens utplundring av den svenska skogen och deras utsugning av dem som arbetar med den är en etthundrafemtioårig tragedi, som fortgår i samma banor som när den började. Bolagen borde rannsaka sig själva, erkänna den skuld de bär på och betala tillbaka nu - genom att ge mer till dem som arbetar och mindre till sina ägare.

Anders Delin, Naturskyddsföreningens skogsnätverk.