Inledningstal på seminariet "Skogen i Norden", Häringe Slott, 27 november 2003
Mikael Karlsson, ordförande Svenska Naturskyddsföreningen

Jag trivs i det gröna. Brukade och öppna landskap och skogslandskap väcker tankar om ursprung, om sammanhang och samhörighet. I skogen är jag hemma. Hemma i barndomens smyglekar på mage i blåbärsriset. Hemma mellan trädens stammar och under deras tak - det må vara på vandring i Monteverdes fuktvarma molnregnskogar, med en mångfald omöjlig att greppa; på promenader bland den sydsvenska bokskogens många elefantben; eller på skidor i lössnö i en nordvärmländsk höghöjdsgranskog, gles och senvuxen som den är med rester av långskäggslav, på en sydlig flik av den enorma taigan.

Regnskog och taiga, gördel och halsduk i grönt på Jordgubben, där den drar fram i kosmos.

I skogen är jag hemma. Ett urhem som länkar mig - och oss alla här - till något som jag tror är mycket ursprungligt, den känsla för de gröna miljöer som våra förfäder en gång för länge, länge sedan evolverades i, när de under årtusenden sakta, sakta reste sig över den afrikanska trädsavannen, och började spaningen i den värld som vi idag snurrar runt som vore vi tokiga.

Och kanske just därför - kanske som en länk till ett ursprung, och som en motpol till snurret och surret i tiden - trivs idag allt fler svenskar bättre och bättre i skogen. Sagorna om den mörka och hemska skogen är just bara sagor och inte särskilt mycket mer idag.

Skogen kittlar och lockar sinnen - med färgspelet och landskapets nyckfulla variationer, som får ögat att vila, med doften av skvattram i ett fuktdråg, ljudet av tystnad, och känslan av smak när det riktigt vattnas i munnen, och nästan kurrar i magen, av obrutna fuktiga mossgröna mattor över stenar och döda träd.

Och överallt i detta finns mångfaldens hemligheter, gåtor och mysterier, i det myller som växer när naturen bygger på sig själv och vi själva häpnar vid sidan om. Våra upplevelser kommer av inlevelse och närhet. I naturen är vi hemma. I naturen trivs vi gott - våra ögon, till exempel, mår bäst i ljus med samma våglängd som klorofyllets gröna. Människan börjar och slutar i naturens väv, en livets väv som genomsyras av en sång, en mjuk rytm av ursprung som växer ur källaren under naturens estrad och förbinder allt levande, från tid till annan, oupplösligt. Livets puls skapar hemkänsla och samhörighet. Våra sinnen är utvecklade i harmoni med livets väv. Kort sagt: Vi mår bra i natur, vi trivs i skogen.

Idag kan forskarna också visa detta. Vi mår genomsnittligt lite bättre av turer i det gröna, än av tristessen och stressen i den moderna staden.

*

Allt fler upptäcker detta. Allt fler upptäcker glädjen i naturen. Ibland talas det om att allt fler svenskar blir naturanalfabeter, och inte kan skilja kajor från kråkor, men samtidigt sätter allt fler ett allt högre värde på naturen och på skyddet av miljön.

I en undersökning av åsikter om användning och ägande av skog ansåg "en överväldigande majoritet att skogen skall användas för att värna om den biologiska mångfalden; friluftslivet kommer därnäst, medan produktionsändamål ses som en mer blygsam angelägenhet".

Om den statligt ägda skogen ansåg man att den "bör skötas med avseende främst på biologisk mångfald, landskapsbild och friluftsliv; företagsekonomiska aspekter betonas av relativt få i undersökningen".

I det perspektivet är det förstås glädjande att det stora statliga skogsbolaget Sveaskog lagt ribban i sin miljöpolicy högt; bolaget talar om att 20 procent ska skyddas, en ambitionsnivå som slår de andra skogsbolagen, kyrkan och de privata markägarna med råge.

I det perspektivet är det också glädjande att regering och riksdag - efter år av påtryckningar från miljörörelsen - slutat förhandla om nollans storlek, och istället rejält höjt anslagen för inköp av mark till naturreservat och andra skyddsformer. Jämfört med det långsiktiga skyddsbehovet på mellan 8 och16 procent av skogsmarken räcker inte ens dagens anslag - totalkostnaden för att skydda denna areal uppgår till mellan 30 och 40 miljarder. Men höjningarna är ändå värda beröm. Går regeringen vidare och skyndar på omvandlingen av anslagen till reella skydd genom att tredubbla tjänsterna på länsstyrelserna och genom att öka anslagen till Skogsstyrelsen, så ökar chanserna att nå riksdagens miljömål, även i de län där det med nuvarande takt beräknas ta 20 och i vissa fall hela 50 eller 60 år att nå riksdagens miljömål. Höjs dessutom anslagen för inköp av mark kan man komma ett stycke till. En sådan utveckling är inte ormlig och bör bli verklighet under mandatperioden.

Om vi lägger till den nya satsningen på tätortsnära natur under de kommande tre åren kan läget beskrivas som en klar förbättring. Även om vägen till skyddad biologisk mångfald är lång tycks resan gå i rätt riktning. I alla fall tills nyligen.

*

Medan allt fler svenskar uppskattar och värderar den orörda skogen och dess mångfald, medan allt fler politiker på lokal, regional och nationell nivå står upp för skydd av skog, och medan allt fler bolag och andra markägare höjer den retoriska naturvårdsribban och i många även tillämpar den i praktiken - när allt detta pågår och ser lovande ut - då vaknar gårdagens spöken och börjar slunga den ena myten efter den andra.

*

Gårdagens män som inte gillar naturvård har satt igång en kampanj. I strid med en klar folkmajoritet vill de främst ha skogarna för produktion med kalhyggen. Ofta finns läpparnas bekännelse till naturvården, men vissa når inte en dit.

Skydd av skogsmark ifrågasätts av industrin och facket, åter hand i hand som så många gånger förr när det gäller miljöfrågor. Det gröna slaveriet ska minsann inte avskaffas.

Bo Dockered i Sveaskog, och Kjell Dahlström i Skogs- och träfacket slungar myter så det står härliga till. De för fram en starkt förenklad och nästan uteslutande falsk bild att miljöhänsyn hotar sysselsättningen. Det är en bild som den mer framsynta delen av näringslivet och fackliga rörelsen har lämnat för länge sedan. De hävdar också att en mycket stor del av skogsmarken redan skulle vara skyddad.

Stärkta av mytbildningens suggestiva kraft hakar andra på. I Härryda kommun i Göteborgsregionen har kommunala politiker kallat naturreservat för "naturskitsreservat". Kommunfullmäktige har nekat till erbjudna statliga anslag för att skydda tätortsnära skogar av högt värde för människors rekreation och välfärd, och för mångfalden av växter och djur. I Lerum, Öckerö och Mölndals kommuner har man också sagt nej till skydd av värdefulla skogar.

Akademikerna förvirrar sig också. Herr professorn Sören Wibe sa på ett seminarium i Umeå så sent för några dagar sedan att 6-7 procent av skogsmarken i Västerbotten är skyddad. Man låter påskina att det är bättre att skydda skog i Skåne i stället för i Norrland.

*

Visst behövs debatt om den framtida förvaltningen om skog, något som generaldirektören på Skogsstyrelsen nyligen fört fram. Men vi behöver inte myter och lögner. Det gynnar ingen intressent, det räddar varken skogen eller gynnar sysselsättningen.

Hur just naturvården skulle hota sysselsättningen redovisas sällan eller inte alls. Tanken tycks bygga på den avgränsade analys som skogsbolaget Sveaskog har presenterat. En analys som inte ger skogen värde om den inte kan avverkas; som inte räknar med andra möjligheter till utkomst från skogen än skogsbruk; som glömmer att skogsbolagens slapphänta skötsel är ett större hot mot produktion och jobb än någonsin naturvården; som glömmer att skogsnäringen själv genom överavverkningar och dålig planering försatt sig i virkesbrist, och som bortser ifrån att skogsnäringen själv rationaliserat bort tiotusentals arbetare de senaste decennierna. För att nämna bara några av problemen med analysen.

Tanken går till Don Quijote som fäktar mot väderkvarnar. Naturvård blir ett arbetslöshetens spöke, när egentligen hoten mot jobben främst orsakas av näringen själv.

*

Ser vi till frågan om hur mycket mark som är skyddad finns också myter. Sören Wibes siffror är i storleksordningen tio gånger för höga, något som länsstyrelsen i Västerbotten tvingades upplysa Herr professorn om på seminariet häromdagen. Nedanför fjällnära områden är ungefär 0,6-0,7 procent skyddat.

Det hävdas att 810 000 hektar är skyddade på så kallad frivillig väg. Men den siffran bygger ytterst på bolagens egna redovisningar av vilka områden de själva har skyddat. Det är områden som sällan eller aldrig redovisas öppet. Tvärtom har skogsbolag flera gånger nekat miljöorganisationer att få ta del av kartor. Det är också områden som saknar långsiktigt skydd, såvida skattebetalarna inte ersätter bolagen för att naturreservat ska kunna bildas.

Ibland nämns att ytterligare drygt 1 miljoner hektar skog är skyddad. Men åter är det allra mesta av detta fjällnära skogar. Den skyddade arealen är extremt ojämnt fördelad över landet. Nedanför fjällnära skogar är endast 1, ynka liten, procent av skogen skyddad. Givetvis är det bra med skydd av fjällnära områden. Men det uppväger inte hotet mot växer och djur i helt andra typer av skogar runt om i Sverige.

I mitt eget hemlän, Värmland, täcker områdesskyddet endast en halv procent av skogsmarken. Det tar i Värmland hela 20 år att nå den nivå som riksdagens miljömål för levande skogar anger, om den skulle fördelas jämnt över landet. Den nivån ligger dessutom långt ifrån vad forskarna bedömt måste skyddas för att rädda livet i skogen. Och i andra län är läget ännu värre. I Södermanland och Kronoberg tar det med nuvarande takt upp emot 50-60 år att nå målet, i sex andra län mer än 20 år.

Fakta punkterar de myter som sprids idag när facket och industrin trollar med siffror.

*

Istället för att snedvrida debatten borde bolagen sopa bakom egen dörr. Det gäller inte minst Sveaskog. Svenska Naturskyddsföreningen har granskat Sveaskogs skogsbruk i praktiken tidigare, och gång efter annan tvingats konstatera brister och avsteg från bolagets policy och från FSC-standarden. Det är långt från statsbolagets naturvårdsretorik till arbetet på backen.

Nu har Svenska Naturskyddsföreningen åter tagit stickprov och gjort en undersökning - Patrik Nygren har lagt bolagets framfart under luppen. Här är några slutsatser; materialet i sin helhet kommer att redovisas inom kort.

Stickproven visar på brister. I Arvidsjaur konstaterades att Sveaskog avverkade naturvärdesträd och drog en väg genom en solklar nyckelbiotop. I undersökningen, som omfattade 32 områden i Västerbotten och Norrbotten med frivilliga avsättningar enligt FSC:s regel om att undanta fem procent av den produktiva skogsmarken, bedömdes hälften av objekten ha inga eller bara vissa naturvärden. Det är dåligt. Men långt värre är att det i tolv fall fanns klara brister beträffande avgränsning, urval och naturvärdesbedömning. I några fall missade man till och med urskogar.

Oförlåtligt Sveaskog! Lägg nu energin på att uppfylla bolagets löften till omvärlden, istället för att förvirra densamma med en osaklig debatt.

*

Givetvis finns motsättningar mellan olika intressen i samhället. Men den skarpa skiljelinjen går inte mellan naturvård och sysselsättning. Den går mellan pamparnas gårdagsmentalitet och folkmajoritetens starka känslor för levande skogar.

Givetvis är arbetslöshet på landsbygden ett problem Men skydd av levande skogar kan också ge sysselsättning. Då kräver innovation och nyföretagande. Och det finns. Små och medelstora företag inom ekoturism och andra nya näringar växer runt om i landet. De företagen ser vinstmöjligheter som de konserverande krafterna i facket och den traditionella skogsindustrin blundar för. Detta ersätter givetvis inte på något sätt värdet av skogsbruk och skogsindustrin, men det visar alternativa strategier för lokal och regional utveckling.

Välfärden vilar inte bara på kalhyggen.

*

Om industri och fack fortsätter att slunga myter så är samförståndsandan från nittiotalet om hur skogen ska förvaltas snart spräckt. Men jag tror inte att det kommer att spräcka den trend som innebär att allmänheten och naturvården vinner mark på exploateringens bekostnad. Det olyckliga är att den fejkade konflikten oroar människor i onödan, och döljer de verkliga problemen med skogsbrukets förslappade skötsel av den svenska skogen.

Lyckligtvis är naturreservatens fiender få. Svenska folket vill främst ha skogarna till naturvård och rekreation. Produktion uppfattas som viktigt, men inte styrande. Lyckligtvis har majoriteten politiker i riksdag, i många län, regioner och kommuner samma inställning. Samma sak gäller många markägare, stora som små. Det är positivt. Gårdagsfolket kommer att förlora.

På sikt vinner sakligheten; på sikt vinner naturvården; på sikt vinner den hållbara förvaltningen av skogslandskapet, ett landskap som är allas vårt urhem, där vi trivs, känner oss hemma, och där var och en som vill, kan se sig själv och tillvaron speglad i en riktigt mörk liten göl - skogens öga.

Tack!