Nu har det blåst igen, denna gång mest i Värmland. Rubrikerna talar om mängder av nedblåst virke och nya problem för skogsägarna. Tittar man närmare på beskrivningarna så är det som alltid - det som är värst utsatt är fröträdställningar och nyligen gallrade skogar. De träd som faller är i åldrar kring 100 år.

Problemet är till största delen självförvållat. Skogar som inte har rörts av avverkning under senare år, och sådana som har skötts genom selektiv avverkning (plockhuggning) klarar sig nästan utan skador, vilket jag kunde se i Hälsingland och Gästrikland när det blåste hårt här senaste gången, 15 nov. 2001. I urskogen i Ensjölokarnas naturreservat i nordligaste Hälsingland blåste bara något tiotal träd omkull, trots att det ligger i ett område som den gången var hårt utsatt för stormen, och trots att det finns kullar där, som sticker upp över omgivande terräng.

Du som inte är indoktrinerad av den svenska skogsnäringen i fråga om skogsskötselmetoder, gå ut nu i Värmland och titta hur det ser ut. Är det likadant där? Försök göra dig en egen förställning om vad som ligger bakom det numer sällan använda begreppet stormfast skog. Fundera över om selektiv avverkning kunde vara en lösning på problemet.

Anders Delin