Till Red för GD för ev. publicering 22 jan 2003.

Folke Stenström, VD i Svenska PEFC ekonomisk förening, skriver i GD 24 dec. att Naturskyddsföreningen borde medverka till utvecklingen av naturvården i den svenska privatskogen genom att stödja PEFC. Vi har länge varit pådrivande för ökad naturvård i skogen och delaktiga i uppbyggnaden av det andra systemet för certifiering, FSC, som vi alltså stöder och rekommenderar alla skogsägare att ansluta sig till.

Vår avvaktande hållning till PEFC beror till stor del på bristande insyn i PEFC-systemets praktiska resultat. Vi har sett redovisningar av antal certifierade skogsägare, antal certifierade hektar, procent av en fastighets areal m.m., men inte det biologiska eller naturvårdsmässiga resultatet.

Vi har läst oroväckande siffror i Skogsstyrelsens rapport i våras "SUS 2001": Av privatskogsbrukets avsättningar av skog för naturvårdsändamål håller bara en sjättedel nyckelbiotopkvalitet. Vi har sett referatet i Skogseko nr 3 av Peter Asks avhandling inom forskningsprogrammet SUFOR, där resultatet är att "Då de högsta naturvärdena i ett landskap ofta är ojämnt fördelade mellan fastigheterna, kommer en sådan modell för avsättning (som den nu rådande) förmodligen att medföra att stora arealer med låga naturvärden skyddas, medan en del områden med höga naturvärden förblir utan skydd".

För att kunna bedöma PEFC måste vi få veta hur många av de av Skogsvårdsstyrelsen definierade nyckelbiotoperna som har fått skydd utan att markägaren har krävt ersättning av staten. Vi måste få veta vilken ålder skogen har i de avsättningar som gjorts i Gröna planer, hur mycket nyckelelement som finns där, hur mycket död ved, vilka rödlistade arter, vilka signalarter etc.

Hur långsiktigt är skyddet för de på så vis undantagna delarna av skogen? Skyddet är grundat på avtal som kan sägas upp. Vid ägarbyte händer det ofta att den nya/nye har andra tankar om hur skogen ska utnyttjas. Vi borde kunna få veta hur det hittills har gått med de från skogsbruk undantagna delarna av privatskogen.

Hur stor andel av skogen som kommer på lång sikt att bli certifierad och vilken naturvårdsnytta tror man sig därigenom kunna uppnå?

Vi vet att inget certifieringssystem blir bättre än vad de personer, som har att tillämpa standarden, åstadkommer i fält. Det är i slutändan inte systemet eller standarden som är intressant, utan de faktiska resultat den lämnar efter sig. Och i fråga om skog handlar det om att lämna efter sig något under mycket lång tid, om det ska ha något värde. Orsaken till att vi har skogsväxter och skogsdjur på rödlistan är att skogsmiljöerna under hundratals år har utarmats genom avverkning. Den hårdast drabbade av alla naturskogstyper är tallurskogen. Den har en naturlig omloppstid på c:a 1000 år och det tar 1000 år att restaurera en förstörd tallmiljö. Omloppstiden för en granmiljö är ungefär hälften så lång och för vissa lövskogsmiljöer bara ett par hundra år. Det handlar alltså om att skydda de äldsta skogsmiljöerna, tillräckligt stora arealer och på ett för framtiden så säkert sätt som möjligt.

Vi vill gärna höra eller läsa PEFC:s eller skogsägarföreningarnas redogörelse för hur de har lyckats i dessa avseenden.

Anders Delin, Nätverket för Naturvård i Svensk Skog
Per-Olof Erickson Naturskyddsföreningen i Gävleborgs län