Skogens växt- och djurarter har det inte lätt. När människan tar för sig av timret blir hundratals vedlevande arter utan livsrum. En annan som storskaligt förändrar skogen är älgen. Skogens konung sörjer inte för de minsta av sina undersåtar. Han transporterar inte ut något virke ur skogen, men han äter upp den blivande skogen innan den ens hunnit likna träd.

Älgens favoritföda under vintern är asp, rönn och videarter inklusive sälg. Dessa betar han så grundligt att de inom stora delar av det svenska skogslandskapet inte kommer över den för älgen bekväma betningshöjden, omkring en meter över mark. Man kan gå långt i skogen utan att finna en enda högre ung stam av dessa trädslag. De enda som klarar sig är de rönnar som växer på höga block och de aspar, sälgar och rönnar som
växer i otillgängliga branter.

Vill man se rik och oskadad föryngring av asp, rönn och sälg får man gå dit älgen inte vågar sig, nära bebyggelse. Igenväxande betes- eller slåttermarker nära hus har ofta en välutvecklad slyskog med bl.a. dessa arter.

Älgen betar även gärna tall och en, men inte gran. Skogsnäringen gör stora förluster på älgens betning av unga tallar, men rätt många av ungtallarna brukar ändå lyckas ta sig upp oskadade. Älgen föredrar de nämnda lövträden, och man kan anta att en del av skogsnäringens problem med älgbetade tallar är självförvållat. Man har i många decennier ivrigt bekämpat lövträden.

Älgstammens utveckling
Varför finns det då mängder av vuxna och även riktigt stora träd av asp, rönn och sälg i skogen? Det beror på att älgen under flera hundra år, då dessa träd etablerades och växte upp, var mycket sällsyntare än nu.

Älgen har funnits i vårt land sedan istidens slut. Den var ett viktigt villebråd för dem som ristade i hällarna vid Nämforsen i Ångermanland med början för 6000 år sedan. I Västgötalagen, nedskriven på 1200-talet föreskrivs att "den äger älg som fäller den". Genom Magnus Erikssons landslag 1347 gjordes älgen till kungligt villebråd, utom i Norrland inklusive Dalsland, Värmland och Dalarna. Gustav Vasa förbjöd älgjakt även på obebodd mark i Norrland, som han deklarerade som sin och kronans egendom. År 1593 förbjöds älgjakt mellan mars och juli. Även i 1647 års jaktstadga reserverades älgjakten för kungen och adeln, utom i de nämnda "norrländska" landskapen och Västergötland, där allmogen fick jaga älg utom mellan midfastotid och den 29 juli.

Trots begränsningar i jakten minskade älgstammen i Sverige snabbt. Droppen som nästan höll på att utrota arten var Gustav III:s avskaffande år 1789 av adelns privilegier och knytningen av jakträtten till fastigheten. Det blev fritt fram för alla markägare att jaga älg. Älgstammen gick ned till c:a 500 djur i hela landet i början av 1800-talet. Som motåtgärd infördes 1825 ett tioårigt totalförbud mot älgjakt.

Under den tid då våra nu gamla och stora aspar, rönnar och sälgar var små telningar hade de alltså inte mycket att frukta från älgen. Även andra betande hjortdjur var ovanliga. Allmogens kreatur betade hellre gräs än buskar och stod inne på vintern, då aspen är mest utsatt för betning. En annan omständighet gynnade också dessa lövträd, nämligen de ofta återkommande stora bränderna, som dödade granen och skapade utrymme för lövföryngring. Aspens, rönnens och sälgens förutsättningar var då alltså mycket bättre än nu, och ett stort livsrum byggdes upp för de arter som är beroende av dem. Den miljön krymper nu allt mer, när gamla träd dör och inga nya kommer upp.

Sälgen är lite avvikande i detta avsende, eftersom den ser ut att vara nästan odödlig genom sin förmåga att skjuta nya skott från stubben, även högt upp över marken. Det gör att den kanske är något mindre hotad av älgbetningen.

Under 1800- och 1900-talet ökade älgstammen igen. En viktig orsak, utom reglering av jakten, var den stora omvandling av jord- och skogsbruket i skogstrakterna som startade efter andra världskriget. Bilvägar byggdes. I stället för att underlätta fortsatt jordbruk i periferin blev de vägar till tätorterna, inte bara för besök och handel utan för inflyttning. Den statliga jordbrukspolitiken verkade i samma riktning. Skogarna blev under 1950-, 1960- och 1970-talen allt mer folktomma. Älgen tog över på kornas och hästarnas marker och åt det uppväxande lövslyet, både på forna åkerlyckor och i den tidigare av kor, getter och hästar betade skogen.

Älgarna fick mycket att äta. De jagades också mindre intensivt när folk klarade livhanken utan älgköttet och inte vistades så mycket i älgarnas marker. Älgexplosionen var ett faktum. Toppen inträffade under 1970-talet. Därefter organiserades och intensifierades jakten, så att vi nu har en något mindre, men fortfarande stor älgstam, år 1995 c:a 250 000 djur.

Älgen hotar biologisk mångfald
Varför är då den stora älgstammen och de nedbetade asparna, rönnarna och sälgarna ett naturvårdsproblem? Alla trädarter i skogen är värdar eller hem för mängder av insekter, lavar och svampar, särskilt när träden har blivit gamla. Vissa trädslag är också viktiga tillhåll för mossor. En del av dessa små organismer håller till godo med flera olika trädslag, men många är specialister och kräver en viss trädart för att trivas. Om aspen, rönnen eller sälgen försvann skulle många arter bli hemlösa.

Aspen är särskilt viktig eftersom den blir både stor och gammal och förekommer talrikast av de tre. Den är också skogens viktigaste trädart för hackspettar och de andra arter som utnyttjar dess hål.

För att asp, rönn och sälg ska kunna spela denna roll fordras dock dels att de får bli tillräckligt gamla, dels att de växer i ett område där trädarten har funnits i många generationer. Spridningen av många av de lavar, skalbaggar etc. det är fråga om är ganska dålig. Det behövs kvarstående gamla träd från vilka insekter, mossor, lavar och svampar kan sprida sig till nya träd som kommer upp. Det fordras trädkontinuitet. Därför kan de lövträd som tar sig upp i närheten av bebyggelse inte ersätta dem som har svårt att hävda sig inne i skogen.

Det som nu håller på att ske är att sällsynta och hotade arter inte får någonstans att ta vägen när deras värdträd blir gamla och dör. Inga unga och halvgamla träd finns på plats för att ta över den hotade faunan och floran.

Problemets orsaker
Nu är problemet inte så enkelt att man utan vidare kan påstå att det är för mycket älg i våra marker. Det kan också vara så, att det finns för mycket älg i förhållande till tillgänglig föda. Det kan vara så att älgstammen är normal medan andelen lövträd och speciellt asp är för liten. Vi har svårt att gissa hur mycket asp det fanns i naturtillståndet. Aspen redovisas sällan särskild från övriga lövträd i tidiga skogstaxeringar. Vi vet däremot att aspen allt sedan stridsropet "Pereat populus" gick ut år 1893 har varit ett av skogsnäringens största hatobjekt, utsatt först för ringbarkning, sedan för Hormoslyrbesprutning och slutligen för utrotning med hjälp av Glyfosat som injicerades i stammen. Stridsropet betyder "Må aspen förgöras!" och spreds därför att man nyss hade upptäckt att aspen är mellanvärd för den svamp som förorsakar tallens knäckesjuka, som hade härjat i plantskolor med tallplantor. Det vore väl konstigt om inte denna kampanj under hundra år skulle ha lett till en kraftig reduktion av aspbeståndet.

Även om grundproblemet - som i så många fall i den svenska skogen - har vållats av människan, genom misshushållning med lövträden i skogen, så finns för närvarande bara två vägar att gå. Den ena är att genom jakt minska älgstammen, den andra att inhägna delar av skogen så att älgarna inte kommer dit. Det senare är ett mycket kostsamt alternativ.

På längre sikt, när det nu akuta aspföryngringsproblemet har lösts, kan man hoppas att andelen asp i de svenska skogarna tillåts öka så att älgstammen kan få växa igen utan att betningen får lika omfattande negativa konsekvenser som i dagens läge.

Skogsnäringen och naturvården har ett gemensamt intresse (!)
För en gångs skull riktas samma hot mot näringen och mot naturen. För en gångs skull har miljörörelsen goda skäl att hålla med skogsnäringen: Det finns för många älgar. Detta gäller naturligtvis inte överallt. Det finns stora regionala skillnader. Vi är inte heller överens om orsaken till problemet. I det läge där vi nu har hamnat måste vi dock hålla med om att älgstammen i många trakter är för stor och måste minskas. Vi tycker så därför att vi vill försvara de arter som är beroende av asp, sälg och rönn, näringen därför att den vill försvara sina tallar och de ekonomiska värden de representerar.

Hur minskar vi älgstammen?
Hur älgstammen ska minskas kan man ha delade meningar om. Ökad jakt är en möjlighet. Ökad vargstam en annan, mer kontroversiell. För närvarande bidrar bägge dessa två av "de fem stora rovdjuren" till kontrollen av älgstammen. Älgbetningen fortsätter ändå att vara ett problem, och skydd av uppväxande asp-, rönn- och sälgskott med stängsel kan kanske bli nödvändigt på vissa ställen med särskilt höga naturvärden.

Anders Delin

Källor:
Bergström, Roger, 1987: Dynamic interactions between trees and foraging moose (Alces alces), Akad. avh., Uppsala universitet.
Ekman, Sven, 1910: Norrlands jakt och fiske, Uppsala.
Nordenram, Åke, 2001: Svenska jaktens historia från forntid till nutid, Settern, Kristianstad